Ett vitt sken tvingar mina ögon att öppna sig, den vidriga smaken av järn fyller munnen. Hur jag än vänder och vrider på mig kommer jag ingen vart, försiktigt öppnar jag ögonen. Det svider, jag kan inte fockusera min blick. Försöker föra min hand till kinden men det tar emot. Långt där borta hör jag någon som pratar, ljudet försvinner och jag förlorar medvetandet. PANG, jag kryper ihop i fosterställning i sängen och tittar panikartat runt i rummet. Jag är hemma, jag är för fan hemma.

Tårarna kommer som ett brev på posten när jag äntligen förstår att jag är hemma.

Det var bara en dröm eller var det verkligen bara en dröm?

Om någon vill veta svaret så är det bara att skriva en kommentar så kanske svaret kommer i min nästa blogg.

Det viner en tidig höst storm inom mig, jag sluter ögonen, lyfts upp och sakta svävar jag iväg. Längtar efter att få kasta kättingen som håller mig fast, vill öppna fönstret och skrika att nu är jag fri.

Något inombords har börjat vakna till liv, ska jag våga släppa kontrollen och se vart det bär? En ljuvlig doft når min näsa, ett ljuvligt skratt når mina öron.

Tiden tickar på och jag känner att jag måste få gå, jag måste få min egen väg.

Tror nog att det kan vara bra att släppa sitt enorma kontroll behov och bara vara.

Jag kan vara sprallig, öppen och tokig men jag är också väldigt blyg och försiktig av mig. Kättingen kommer att få finnas kvar men ej runt mina fotleder.

Jag vill vågar och törs med det kommer att ta tid, jag måste tillåta mig att det kommer att ta tid..