Hej och hopp på er alla, varit en bra dag. Är inne i en poesi period, det liksom bara kommer nya saker hela tiden.

Långsamt spricker den blanka vatten ytan upp.

Funderingar avlöser varandra hela tiden. Är detta livet, är det mening att det alltid ska vara upp och ned? Varför kan det inte bara bara stabilt en längre tid.

Fattar inte ett smack.

Två ihopslutna kroppar, va är felet med det? Golvet knarrar till, kaffe bryggaren puttrar i bakgrunden. Gryningens första ljus klyver mörkret och det når dina fötter. Det dröjer inte länge förrän hela du är täckt av det gyllene ljuset. Jag tassar upp och kommer med kaffet. Du lägger ditt huvud på min bröstkorg. Vi säger inget. Tiden för för talan.

Hade gjort iordning en plåt med bullar, det dröjde ett tag innan jag kom på att aha den här lukten känner jag igen. Rusade ut i köket. Mycket riktigt, nedrans skit. Där låg förkolnade bullar som bara fräste av sig. SKITTTTTTTTTTTTTT.

De vart till att slänga, eller jag jag leta upp de i sop rummet och sälja de till den lokala lerduve skytte klubben. Känner att det är så kul, fattas bara att krymper tvätten också hehehe...

Kramar till er alla :)