Det finns en rödtråd i följande verk, men det kräver att man tänker till och ser vad som döljer sig bakom orden.

Vad det än är som växer sig starkar för vaje dag i min själ så gör det ont. Sitter och stirrar ut i rummet, allt är noga planerat. Tar ett djupt andetag och sluter mina ögon. Det första snittet lämnar en smal tråd som långsamt rinner längs kroppen. Det andra snittet gör inte ont, denna gång blöder det mera kraftigt. Detta är ingen utväg eller rop efter hjälp. Detta dövar smärtan inombords. Jag reser mig upp och ställer mig framför spegeln, den person jag ser vem är det? Det exploderar. Jag skrker ut min smärta och förtvivlan, den stora spegeln faller i tusen bitar. Min nakna kropp faller ihop i en hög, i en glas skärva ser jag att jag gråter. Det är ingen klar vätska utan små röda tårtar som faler till marken.